Trädgårdsarbete har inte varit mitt största intresse genom livet. Nu när de senaste årens prioriterade byggprojekt är i mål, så har dessvärre trädgårdsplanering (läs ogräshantering) snabbt klättrat på att-göra-listan!
Min sambos lösning är att asfaltera. Rent praktiskt är det säkert effektivt för att slippa det gröna på grusuppfarten i vart fall.
Hittills har jag dock inte känt mig mogen den åtgärden eftersom fastigheten ligger i ett stugområde. Ambitionen är dessutom att odla en naturtomt med lingon, blåbär och ljungväxter.
Till min fasa. Så långt liknar växtligheten snarare en otrimmad vägren längs E4:an, tätt befolkad av olika sorters (o)gräs av oanade proportioner.
Specialoperation ogräsbekämpning
En specialoperation för att bekämpa ogräset har därför initierats. Sambon som observerat min framfart beskriver aktiviteten snarare som ett ogräskrig, hittills fört med grep och andra handredskap.
I min frenesi har jag på vissa ytor grävt upp rubbet inkluderat besvärliga rotsystem som sökt sig ned i myllan och grusläggningen.
Med viss beundran har det samtidigt slagit mig att dessa ogräs onekligen har en fantastisk växtkraft där i sin egen lilla värld full av maskar, baggar och spindlar. Exempelvis hade en ’Hästhovs’rot växt rakt genom en stor träbit. Och det utan att jag alls har behövt hjälpa till, wow!
Nåväl. I samma takt som min beundran har växt så har även ett dåligt samvete kommit krypandes. Jag menar, ogräsen och alla små insekter som kämpat hårt och satt bo. Och där kommer jag och jämnar allt, både ovan och under mark.
Dessutom så börjar jag ana att jag kommer inte att vinna ogräskriget, inte ens med ättika eller asfalt. Ja, inte om jag också vill ha kvar maskarna och allt annat nyttigt i jorden.
Water the flowers
Så då kom jag att tänka på ett SF-citat (lösningsfokus) som plötsligt fick en mer fyllig innebörd.
”Water the flowers, not the weeds”.
En bättre ogrässtrategi kanske kan vara att ägna mer tid åt det jag vill ska växa och skapa extra goda betingelser för de önskvärda så kallade surjordsväxterna.
Ja, så får naturen göra resten av jobbet, även om det säker tar sin tid. Ogräset kanske inte försvinner helt men ändå att det minskar i mängd så pass att det inte stör helheten.
I det scenariot så handlar det mer om att samarbeta med jorden istället för att bekämpa de element som inte vill dö eller flytta på sig. Jag vet inte vad du tycker, men om det fungerar så låter det både mindre energikrävande och med mindre dåligt samvete!
Och, är det inte på liknande vis när vi jobbar med arbetskulturer och utveckling i våra organisationer.
Vi ska förstås sätta tydliga gränser för vad som är icke önskvärt men utan att fastna i kampen med oönskade element.
Istället är det mer fruktbart att lägga de huvudsakliga resurserna på att kommunicera vad som önskas. Likaså att lyfta de delar av organisationen som är beredda att gå i önskvärd riktning med hjälp av tillräckliga resurser och positiv uppmärksamhet.
Det går förstås inte över en dag, men i längden så bygger vi nog ändå en mer human och livskraftig kultur på så vis.
