Våra demokratiska principer ifrågasätts. Det är i vart fall så det känns i dessa turbulenta tider!
Vid närmare eftertanke så handlar vår demokrati om så mycket mer än yttrandefrihet. Vad är ett demokratiskt samhälle utan en grundläggande tillit, omsorg om varandra och en inbjudan till att påverka framtiden?
Jag har inte för avsikt att föra ett politiskt resonemang här. Däremot så ser jag paralleller till begreppet psykologisk trygghet på våra arbetsplatser.
Kortfattat kan begreppet definieras som en subjektiv upplevelse av trygghet i en arbetsmiljö där alla kan säga vad de tycker och tänker utan rädsla för repressalier eller att bli betraktad som korkad.
I arbetsgrupper kan vi se det hos medarbetare som:
- Vågar omfamna misstag
- Efterfrågar och kan bearbeta feedback från kollegor och kunder
- Törs ifrågasätta
- Är sig själv och välkomnar andra
- Provar sig fram och söker nya lösningar
- Tar vara på möjligheter med en positiv attityd
Sammantaget faktorer som även underlättar för lärande och utveckling.
Kittet för psykologisk trygghet
Yttrandefrihet kräver sällskap av omtanke och eget ansvar, medans kittet utgörs av en grundläggande tillit. Den märks i form av en tilltro till sig själv (integritet), att jaget upplevs som betydelsefullt för laget, att vi vill varandra väl även när vi tycker olika och att var och en gör sig själv delaktig.
Med en hög grad av psykologisk trygghet ökar vår möjlighet att uttrycka egna behov och viljan att påverka stärks. På så vis säkras också vår överlevnad på den mest basala nivån.
Vi kan förstå och acceptera en 3-åring som ilsket skriker och slår nävarna i golvet som följd av en förvägrad glass innan middag. Som vuxna antas vi dock kunna kommunicera behov och påverka på mer sofistikerade sätt. Utan att använda öppet våld, hot eller passiv aggressivitet.
Det är inte svårt att förstå självföraktet, den inre förtvivlan och maktlöshet som stenkastning och annat våld ofta försöker dölja.
Jag läste nyligen om ett forskningsprojekt vid Umeå universitet där man undersökt lokal resiliens (motståndskraft) mot radikalisering och våldsbejakande extremism (Malin Wimelius och Veronica Strandh (2020): Lokal resiliens mot våldsbejakande extremism).
Rapporten visar på vikten av att utveckla lokala stödjande sociala nätverk. Likaså att göra investeringar för ökad trygghet och säkerhet, att nyttja lokala erfarenheter och kunskaper samt främja utvecklingen av en gemensam identitet rotad i samhörighet och hopp.
Särskilt det sistnämnda slår an hos mig, att stärka känslan av samhörighet och hopp (om framtiden).
Hopp ger lust
Det är exakt det som sker då vi börjar sätta ord på det vi vill i en relation (i kontrast till det vi inte vill). Likväl när vi tar ut en gemensam riktning och identifierar den önskvärda framtiden för hur vi vill ha det tillsammans i en arbetsgrupp.
Ofta upptäcker vi att våra behov är mer gemensamma än vad vi tidigare anat. Det gynnar både samhörighet, trygghet och inger hopp. Samtidigt finner vi i det gemensamma utforskandet även ledtrådar till vad vi kan börja göra redan i nuet.
På så vis kan alla ta ett större gemensamt ansvar i nästa steg och sannolikt även med större lust att delta.
Studier visar också ett tydligt samband mellan psykologisk trygghet och prestationer i grupper. Psykologisk trygghet är därav även lönsamt att försöka påverka.
Du gynnar trygghetsskapande interaktioner genom att;
- Efterfråga och härbärgera olika åsikter
- Intressera dig för vad som är viktigt för medarbetare och kollegor
- Uppmärksamma andras resurser och styrkor
- Tydliggöra förväntningar och gemensamma målbilder
- Uppmuntra till delaktighet
- Genom att äga dina egna tabbar
- Stötta andra att ta vara på möjligheterna i de misstag som oundvikligen uppstår
- Etc etc
Frihet ger ansvar
På samma vis kommunicerar en fungerande demokrati att alla har frihet att uttrycka sig. Framför allt förutsätts att en betydande majoritet har kapacitet och vilja att ta eget ansvar för det gemensammas bästa, utan våld och tvång.
Var och en tillskrivs på så vis individuella resurser och en egen vilja, oavsett hur det förhåller sig i praktiken. Hur vill jag annars bli bemött, om inte i mina resurser och i antaget om att jag i grunden har goda avsikter?
Sen är det förstås så att vi med otur också kan springa på en och annan svårsamarbetad psykopat. Då är ofta enda utvägen att snarast sätta obekvämt tydliga gränser!
