Du som känner mig närmare vet att jag under en tid snickrat på en vedeldad bastustuga. Ja, eller snarare har det tagit ganska lång tid. Typ, det kommer att ta lika lång tid som det tog att bygga hela huset – ett år!!!
Hur många gånger har jag sedan i höstas fått frågan, ”har du provat bastun än?” eller, ”du är FÖR noggrann Pernilla”.
Jag har förklarat mig, ”nä, det tar tid att få alla millimetrar på rätt plats, jag vill vänta med att ta hål i taket för skorstenen tills det blir varmt utomhus, det fanns ingen cederpanel på lager i höstas…”.
Nog hade jag kunnat höja tempot, spika panel i smällkalla januari, anlita snickare, köpa färdiga lavar eller varför inte beställa hela bastun som byggsats. Det hade gått snabbare.
Inte så att jag aldrig tänkt tanken efter snart fem års husprojekt.
Jag vet inte hur många millimetrar jag har mätt och kontrollmätat igen. Väldigt många hittills. Många stunder har jag njutit av utmaningen, men det har förstås också funnits ögonblick som präglats av uppgivenhet över att aldrig bli klar.
Värdefulla små steg
Men, häromdagen fick jag slutligen till de sista detaljerna på lavarna. Dom passade på millimetern tack vare alla föregående millimetrar som jag jagat sedan första spadtaget.
Elektrikern fick också göra sitt jobb och resultatet lyste upp hela gården när det blev mörkt till kvällen.
Wow, allt jag kämpat med och lärt mig. Gräva och väga in plintar, bygga stomme, lägga tak, göra plåtarbeten, handspackla golv, lägga plastmatta, spika panel, måla, fräsa in ledlister och snickra inredning. Det mesta har jag gjort på egen hand och det har fått ta sin tid att lära sig nya saker.
Bastuaggregatet fattas fortfarande, men jag känner redan att bastuprojektet i slutändan kommer att vara värt mödan, trots eller snarare tack vare att det tagit så lång tid.
Självklart har jag sett fram mot invigningen, men genvägar hade inte gett samma bastu. Varje millimeter har blivit värdefull på sikt.
En bastu på millimetern
Varför så bråttom?
Så, varför måste allt vanligtvis gå så snabbt?
Vi skyndar oss och vill komma fram i trafiken. Många ger en ny TV-serie max 30 sekunder att fånga intresset. Vem har inte scrollat förbi inlägg i det sociala mediaflödet när typsnittet varit för litet och tecknen för många? Vi får vara nybörjare men bara under en grisblink annars känner vi oss odugliga eller uttråkade. Att behöva pröva sig fram och göra om och göra rätt känns som ett misslyckande eller i vart fall som ineffektiv tid. Vi köper färdiglagat istället för egenproducerat. Anlitar experter istället för att lära oss själva. Vi hjälper barnen istället för att låta dom hjälpa sig själva, så går det snabbare även för dom. Många skyndar sig och förbrukar energi i nuet som bättre hade sparats till morgondagen.
Vi är hela tiden på (gen)väg, men ofta till något annat i tanken.
På liknande vis kan det vara även med personlig utveckling och det egna självledarskapet. Många efterfrågar enkla lösningar som inte kräver allt för stor ansträngning i praktiken. Dyker ett återfall upp tas det i sämsta fall som ett kvitto på att jaget är fel. Livskunskaperna förväntas vara självklara.
Lära är livet
Men, att lära, utvecklas och bygga kompetens tar tid och uppmärksamhet. Det vet vi innerst inne. Ändå är det bedrägligt lätt att vilja gena.
Inte så att jag inte har förståelse för att de flesta gärna lämnar de djupaste svackorna i livet så snart det går. Men, det som sedan följer går sällan att skynda förbi eller köpa färdigt. Då är det klokare att tillåta sig träningstid och ett och annat snedsteg.
Annat vore ju dumt. Har vi eld i baken hinner vi varken njuta av det goda eller med tillräcklig närvaro omfamna oss själva i det svåra.
Att lära är ju dessutom kul och att få rikta sin uppmärksamhet på många små framsteg ger mängder av positiv energi. Alltsammans värdefulla ingredienser i ett gott självledarskap.
Så, varför ha så bråttom, när livet hur som tar sin tid!
Och snart, får jag äntligen ta mitt första bastubad 🙂
